Det var en vanlig morgon på Eriksdalsbadet. Meja Johansson stod på bassängkanten och ledde en av våra crawlkursgrupper när kaoset plötsligt bröt ut vid poolen. Folk ropade, sökte någon med HLR-kunskap, och blickarna föll på henne – en ung tränare i klubbkläder som var en av de första på plats.
Det som följde de närmaste minuterna är ett exempel på vad det faktiskt innebär att ha rätt kunskap vid rätt tillfälle. Meja berättar öppenhjärtigt om rädslan, tvivlet på sin egen förmåga och om hur allt det skuffades åt sidan när en människa framför henne behövde hjälp.
Den här artikeln är hennes berättelse.
Beskriv situationen precis som den såg ut när du förstod att något var allvarligt fel.
Jag var instruktör för en av våra crawlkursgrupper när det plötsligt blev väldigt stökigt vid poolkanten. Folk ropade efter någon med HLR-kunskap och flera kom fram till mig eftersom jag stod i klubbkläder. Det var en akut situation vid en av bubbelpoolerna på Eriksdalsbadet där en man hade fått hjärtstillestånd och förlorat medvetandet. Det var tidigt på morgonen och jag var en av de första på plats.
Vad gick igenom huvudet på dig när du bestämde dig för att agera? Var du rädd, fokuserad eller något annat?
Till en början blev jag ganska ställd. Jag har gått flera HLR-utbildningar genom åren, men när det väl händer på riktigt är det lätt att börja tvivla på sin egen förmåga. Det är en obehaglig situation och man blir rädd. Samtidigt kände jag att jag behövde göra något. Rädslan gick över i ett fokus på att hjälpa personen framför mig och göra det jag hade lärt mig.
Kan du ta oss igenom vad du faktiskt gjorde, steg för steg, från det att du ingrep tills ambulansen kom?
När jag kom fram hade en annan person precis lyckats få upp mannen ur bubbelpoolen och påbörjat inblåsningar. Jag tog över hjärtkompressionerna och vi arbetade tillsammans med HLR under de första minuterna. Efter en stund kom en sjuksköterska som hade tränat i bassängen och tog över arbetet. Kort därefter kom badpersonalen med hjärtstartare och ambulansen anlände ganska snabbt efter det. När fler personer med medicinsk erfarenhet var på plats backade jag undan och lät dem arbeta vidare.
Fanns det en stund under händelseförloppet som kändes extra kritisk eller som du minns extra tydligt?
I själva stunden hann jag egentligen inte tänka särskilt mycket. Allt gick väldigt snabbt och adrenalinet tog över. Jag agerade mest per automatik och fokuserade på uppgiften framför mig.
Det jag minns tydligast är att mannen efter ett tag började visa små livstecken – små hostningar och ljud. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka det och blev osäker på om jag skulle fortsätta med HLR eller om något annat hände. Man är rädd för att göra fel i ett sådant läge. Jag fortsatte med hjärtkompressionerna tills sjuksköterskan kom fram och tog över. Det kändes väldigt skönt att få avlastning då.
Hur mår du när du tänker på händelsen idag och vad vill du säga till någon som tänker ”det är inte mitt ansvar att ingripa”?
Idag ser jag det som en viktig erfarenhet. Man vet aldrig hur man kommer reagera förrän man faktiskt står i situationen, och det blev en lärdom om mig själv.
Om jag skulle hamna i en liknande situation igen tror jag att jag skulle känna mig mer förberedd. Jag vill också verkligen lyfta vikten av att gå på HLR-utbildningar och att ta dem på allvar. Det är lätt att tänka att det bara är något man ska ”ha gjort”, men det här är situationer som faktiskt kan uppstå när som helst och för vem som helst. Då är det viktigt att man har med sig kunskapen.
Samtidigt tror jag inte att det finns ett perfekt sätt att reagera i ett sådant här läge. Det är väldigt obehagligt och onaturligt att se en människa så utsatt. Men att ha kunskap i HLR kan åtminstone göra att fler vågar ingripa och försöka hjälpa till – vilket är det viktigaste!
Hur känns det att veta att personen du räddade mår bra idag och har ni haft någon kontakt med varandra efteråt?
Det sista jag fick höra var att personen var vid liv och hade förts till sjukhus.
Från vår sida vill vi rikta ett stort tack till dig, Meja. Det du gjorde den morgonen glömmer vi aldrig och vi är enormt stolta över att ha dig i vår förening.
